En reflektion av Mathias Winge utifrån Craig Nakken och psykosyntesens filosofi
Det finns något djupt mänskligt i att vilja slippa känna rädsla och smärta. Att vilja fly undan ångest, ensamhet och skam. För många av oss börjar beroendet där – som en lösning. En lättnad. En tillfällig fristad från det som känns för stort, läskigt eller för tomt inuti.
Men så småningom börjar beroendet ta över. Det som en gång fyllde oss med självförtroende börjar styra vardagen, relationerna, livet. Och kanske framför allt: det börjar förändra bilden vi har av oss själva.
Beroendets falska jag
Craig Nakken beskriver beroendepersonligheten som ett slags falskt jag – en identitet vi omedvetet bygger upp i takt med att beroendet växer. Den här personligheten är ofta kontrollerande, impulsstyrd, avstängd, självisk och fokuserad på omedelbar behovstillfredsställelse. Den skyddar oss från rädslor, men stänger också av tillgången till äkta känslor, empati och autenticitet.
Och det som började som ett beteende blir till slut något mycket större. Man har inte bara ett beroende – man blir det. Beroendet äter sig in i självkänslan, i våra relationer, i våra val. Man börjar agera på sätt som inte längre känns igen – men som ändå känns nödvändiga för att överleva.
Psykosyntesen: Minnet av något äkta
Inom psykosyntesen talar man om det sanna jaget – den inre kärna som finns kvar även när vi gått vilse. Det är inte något vi behöver uppfinna eller prestera oss till, utan något vi återknyter kontakten med. En stilla, trygg plats i oss som bär vår autenticitet, vår längtan, vår vilja att leva sant.
Psykosyntesen ser också de delar av oss som hamnat på avvägar – som beroendepersonligheten – inte som fiender, utan som överlevnadsstrategier. Inre delar som en gång skapades för att skydda oss, men som med tiden börjar göra oss och andra illa. Genom att lyssna på dessa delar med förståelse snarare än dömande, kan vi påbörja resan hem till oss själva.
När man slits itu inifrån
Att leva i beroende är att befinna sig i ett inre krig. En del av oss själva längtar efter försoning, att läka och att känna sig hel. En annan del klamrar sig fast vid det destruktiva – inte för att det känns bra, utan för att det känns tryggt – det vi känner igen. En tredje röst kanske viskar: ”Det är för sent. Du är inte värd förlåtelse.”
Det här är den emotionella splittringen som beroendet skapar – en inre kamp som till slut påverkar hela vår själ. Det gör ont på djupet, för det handlar inte bara om att ha tappat kontrollen över ett beteende – det handlar om att ha tappat bort sig själv. Man känner sig falsk i sina relationer, förljugen och som en skugga av sig själv. Vilsen i sitt liv, famlandes i mörkret och hittar ingen utväg. Och djupt därinne – skammen och självföraktet som långsamt urholkar ens själ.
Det är precis denna vilsenhet som Craig Nakken så träffsäkert beskriver, och som psykosyntesen vill möta – inte med skam och dömande, utan som en väg tillbaka till ens sanna jag. En väg där de inre rösterna får finnas, men inte styra. En väg där vi kan samla ihop oss själva igen, bit för bit, utan att behöva förneka det som varit.
Viljan – den stilla kraften
I psykosyntesen ses viljan inte som något hårt eller forcerande, utan som en inre riktning. Det är den del i oss som orkar välja även när det är svårt. Som vågar säga ja till det som är sant, och nej till det som skadar – även när det gamla känns tryggare än det nya.
När beroendepersonligheten ropar att vi måste fly, viskar viljan: ”Du klarar att stanna kvar. Du behöver inte gömma dig längre.” Det är viljan som hjälper oss hitta modet att möta vår smärta, snarare än att fortsätta undvika den.
Och just där, i stilla närvaro, börjar en ny berättelse formas.
Från splittring till helhet – och modet att söka hjälp
Att leva i beroende är att bära på en tyst inre sorg. En kamp mellan förtvivlan, skam och självförakt – där man till slut börjar inse att det man gör för att överleva också skadar både en själv och andra. Men ibland bryter något igenom. En viskning som säger: “Det här kan inte vara hela min sanning. Jag vill något annat med mitt liv.”
Det är där hoppet börjar – inte som en plötslig lösning, utan som ett inre ljus som tänds i det tysta. Hoppet om att bli förlåten – av sig själv, av andra, av livet. Hoppet om att det sanna jaget fortfarande finns kvar under lagren av flykt, skuld och försvar. Hoppet om att man kan bli hel igen – inte perfekt, men äkta. Inte fri från sår, men levande i dem.
Och kanske är det där tillfrisknandet börjar – i modet att tro att man är värd något annat än sin historia. I viljan att sträcka ut en hand och säga: “Jag orkar inte bära det här själv längre.” Det är där rörelsen inåt kan börja – med hjälp av en annan människa som ser bakom beroendets yta och håller kvar blicken tills man själv orkar möta sig själv.
För det går att hitta hem. Inte genom att bli någon annan, utan genom att sakta minnas vem man är.
– Mathias Winge